Tillfällighet?

Jag har funderat, tror ni att man kan ha någon slags sammankoppling med själen eller det undermedvetna på något sätt med en annan person? Jag menar om man kan må dåligt bara för att någon annan gör det, eller känna smärta eftersom någon annan gör det osv. Jag vet inte vad jag tror längre faktiskt. Förut trodde jag nog att man kunde ha det med någon som stod en väldigt nära och som man har levt ihop med ett längre tag eller typ om man hade någon tvilling och så.
Men jag har som sagt funderat, jag vet och jag har fått höra att det kanske är lite väl långsökt men jag förstår inte. Och vill kanske tro så som jag tror...

På lör eftermiddagen fick jag en konstig känsla i min mage, typ en stor klump som när det har hänt något, eller man tror att man har glömt något (tex tror att man glömt släcka ljusen eller liknande). Jag började också dörmma en massa mardörmmar i lördagsnatt. Det var ormar överallt, i lördags var det svarta halvmeters långa ormar (såna ormar som brukar finnas vid min båt) dom fanns överallt, vart jag än kom. Nästa natt var det stora , långa, tjocka ormar som slingrade sig upp till halsen och var påväg att strypa en natten mellan sön-mån. Känslan i magen fanns kvar hela söndagen och måndagen, jag blev liksom rastlös utan att veta varför osv... Natten mellan mån-tis slutade mardrömmarna.
På tis morgon fick jag veta att en person som fortfarande betyder mycket för mig (fast denne kanske inte bör göra det egentligen...) har åkt in till sjukhuset med en brusten blindtarm. Denne mådde tydligen inte bra alls, och vad jag fick höra var det först på tisdagmorgon som personen började må bättre.

Jag vet som sagt att kopplingen är långsökt, men något ska man väl tro på och jag tror på ödet och det sjättesinnet kanske... Jag vet inte, jag vet bara att jag inte ska känna så som jag fortfarande tydligen gör... Hela min värld blir upp och ned efter varje gång jag träffar eller hör något av denne och det borde den inte bli, just därför borde jag bara försöka komma bort och glömma. Men det är inte så lätt som det låter! Jag försöker, men på något vis leder det alltid på något sätt tillbaka. Fy fan för känslor ibland!