Det är konstigt hur man tar vissa saker för givet, men ändå kan lära sig uppskatta dessa saker när de försvinner ur ens vardag. Så är det med mig och stjärnorna, Hur underbar är inte himmelen en sån här kväll när luften är så klar att man kan se långt ut i vintergatan! Förr fanns den bara här, jag vet hur vi lekte astronomer och försökte rita av stjärnhimmelen när jag var liten, eller hur jag tyckte att jag hittade en ny stjärna tillsammans med Joel. En himmel fylld med stjärnor har alltid funnits där och det saknar jag nu uppe i Sthlm. Jag blir nästan hänförd över hur vackert det är varje gång jag numer kommer ut hit till stugan och kan titta upp på en så stor fortfarande ofärdig tavla med så mycket hemligheter. Så skrämmande, men ändå så vackert!
och kom ihåg "polstjärnan ligger alltid åt det håller näsan pekar" (en rolig full person som tyckte han var jätte smart och kom på en riktigt bra minnesregel ;p)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar