En värld upp och ner

Jag fattar inte hur allt egentligen hänger ihop. Undrar om det kan bli för bra för att vara sant. Om man kan vara för glad. Jag tror nästan det, för varje gång som jag känner att jag börjar trivas med mig själv och mitt liv så är det alltid något som ska dyka upp.
Nu har verkligen livet lekt ett tag, och det har verkligen varit helt underbart. Så jag ska försöka se bakåt på som varit den senaste tiden nu när allt börjar falla ihop. För jag har verkligen mått bra den senaste tiden!

Jag trodde för tre månader sen att allt faktiskt hade tagit slut. Och för ca fyra veckor sen hade jag verkligen gått vidare och börjat se framåt igen, se nya möjligheter.
Men då som vanligt kom det en blixt från klar himmel och slog ner och skapade ett paradis i min annars redan fullt utblommade värld. Men nu har ljuset i blixten spridigt sig och tagit eld i allt som är och allt som en gång i tiden fanns.

Som sagt började min värld vändas upp och ner, det började redan i fredags. Men då fattade jag inte hur illa allt skulle bli. I fredags var jag bara besviken, det var det ända jag kände. Men nu har det slutat med att jag trasslat in mig det förflutna som jag trodde och hoppades på var borta. Att jag dessutom tror att jag har förlorat två vänner på köpet gör ju inte saken bättre... (iof vet jag inte hur pass bra vänner det var med tanke på deras sätt att uttrycka sig i det som är)
Det ända jag vill veta just nu är bara vad det som varit egentligen har med det som är. Men just nu känns det som att jag aldrig kommer få reda på det... Och det kanske är något som man får acceptera, men det hade ju hjälpt mig att bearbeta allt som är, allt som hänt och allt som ligger framför mig.
Jag önskar bara att jag kunde förstå vad och varför än en gång varför, allt gick så fel.

Jo, svaret fick ligger egentligen framför mig. Allt borde ha varit ganska uppenbart när allt började för två år sedan. Det var så längesen som jag träffade de personer som på något sätt skulle bli en stor del i mitt liv just nu. Jag vet egentligen inte om jag ångrar något, men jag skulle nog lyssna på min inre röst lite mer än vad jag gjorde både då och nu. Jag vill bara se det bra i folk. Vilket ibland kan vara till både min och andras fördel, men inte i detta fall. Eller i detta fall har det kanske varit en formel som bara gått åt ett håll... och det har inte varit till min fördel i det stora hela. Men jag har bestämt mig att försöka lita på mig själv så nu så jag bara ska leva i symbis med folk i min omgivning om jag ska orka bry mig om dom.

Om man nu i skutet ska summera känslorna som jag känner nu är det självklart besvikelse på alla sätt och vis, förvåning, ilska, rädsla och en stor, stor ångest som trycker över bröstet.