Drömmar som slås ner och krossas mot ett hårt betonggolv

Hmm jag hinner tydligen med ett till inlägg ikväll...
Jag summerade ju dagen som ganska bra. Men mycket kan hända på en halvtimme...
Nu kan jag lägga ännu en diss i listan tror jag...
Man brukar säga att en bild säger mer än tusen ord. Men det är inte riktigt sant längre i det samhälle och den värld vi lever i idag. Dock finns det fortfarande en sak som säger mer än vad ord kan säga och det är tystnad.

För mig är tystnad det värsta straffet man kan ge till en levande varelse. för i tystnaden följer det en massa obesvarade frågor som ligger ocg gror och blir större och större.
I den värld jag lever i just nu kan inget vara tystare än min telefon. Min telefon är en enda länken ut till livet som jag vill leva i. Men just nu är den också länken till klumpen i magen och smärtan i bröstet.

Varför ska jag känna såhär? Ska det vara så här varje höst? Detta blir ju trots allt tredje hösten i rad som mitt liv sakta faller ihop och blir till minnen jag inte vet om jag vill minnas och en stor klump i magen. En balans som rubbas, dominobrickor som sakta faller en efter en, ett hjärta med punkering och drömmar som slås ner och krossas mot ett hårt betonggolv.
Jag vill bara hem och sova och ha någon som kan ge mig en stor kram och ta hand om mig som om jag var 10 år och bekymmerslös igen.

Just nu väntar jag bara på vad som ska hända här näst, för frågan är inte när utan vad... Jag kan bara hoppas för allt i mitt liv att det värsta som kan hända inte händer än på ett långt tag!